Tiden inne för investeringsstöd?

I ledaren på Dagens Arena påstås det att Moderaterna i Stockholm förskönar bostadsstatistiken. Det borgerliga styret i Stockholm påstår att det har byggts 15.000 lägenheter under den här mandatperioden, när i själva verket mer än hälften byggdes under 2006 då det låg en rödgrön budget. Sedan dess har byggandet legat på blygsamma 3.000 lägenheter per år, i en stad som har bostadsbrist och som växer.

Under Hyresgästföreningens Bygg Framtiden-turné har det blivit tydligt hur stor skillnaden är mellan blocken i beskrivningen av verkligheten. Ofta försöker de som styr tona ner betydelsen av bostadsbristen medan oppositionen försöker plocka politiska poäng och markera hur allvarligt det är att de som styr inte bygger mer lägenheter. På frågan om detta inte gör det extremt svårt för väljarna hänvisar båda blocken till statistiken. Men statistik är svår att tolka och lätt att förvanska. Dagens ledare på Dagens Arena är ett bevis för det.

I Stockholm visar statistiken att byggandet sjönk när regeringen drog in det statliga investeringsstödet. Kritiken från regeringen mot investeringsstödet är att stödet inte leder till att lägenheterna blir billigare och att staten inte ska pumpa in skattepengar i byggbolagen. Men å andra sidan har jag inte träffat någon politiker som sagt nej till investeringsstöd som haft en rimlig förklaring på hur byggandet ska komma igång istället. Underlätta för företag att driva verksamhet och anställa är bara uddlös politisk retorik och ganska substanslöst.

Den konkreta satsning som regeringen har handlat om statliga kredit- och hyresgarantier, något som blev ett fiasko. Problemet är ju att det inte spelar någon roll att ungdomar kan få garanti för sin hyra om det inte finns någon bostad att få. Med andra ord måste en framgångsrik politik ta sikte på att i första hand garantera bostäder. Ett återinförande av statligt investeringsstöd för framför allt hyresrätter vore ett sätt för den politiska makten att göra något aktivt för att höja byggtakten. Några andra förslag med sprängkraft har jag ännu inte hört.

Bostäder en valfråga

Fick följande debattartikel publicerad i NA i lördags, i samband med att Hyresgästföreningens förbundsordförande Barbro Engman gjorde ett turnéstopp i Örebro på Yeah!-festivalen.

Det är kris i bostadsbyggandet – en kris som bara förvärras. Genom att takten i bostadsbyggandet är för låg och genom att allt färre hyresrätter byggs, efterfrågar nu 216.000 ungdomar i Sverige en bostad. Många har fortfarande inte fått chansen att flytta hemifrån medan andra tvingas flytta runt utan att lyckas få förstahandskontrakt.

Närmare 150.000 hyresrätter kommer att behöva byggas under de kommande tio åren för att möta det växande behovet. Boverkets siffror pekar på att under 2009 borde 38.000 bostäder ha byggts, men bara 18.500 påbörjades. Det kommer att krävas politiska insatser av dignitet för att samhället ska lyckas hantera dessa frågor och ju längre tid det tar för det politiska ledarskapet att förstå att de måste agera, desto större blir problemen. När det saknas bostäder för unga blir det svårare att flytta hemifrån och påbörja ett vuxet liv. Sverige har världens äldsta bebisar brukar det sägas och det ligger viss sanning i det. Den som inte får ta ansvar för sitt eget hushåll kan inte bli en fullvuxen individ. Dessutom tvingas många att säga nej till drömjobbet eller till den nya utbildningen därför att det finns för få tillgängliga bostäder på attraktiva orter. Örebro är en av dessa orter.

Krisen på bostadsmarknaden slår hårdast mot unga, mot pensionärer och mot stora barnfamiljer. Det är grupper som i stor utsträckning efterfrågar hyreslägenheter. Av olika skäl saknar många möjligheten eller viljan att köpa sitt eget boende. Olyckligtvis har vi ett skattesystem som gravt missgynnar de som valt att hyra framför att äga sin bostad. En utredning som Hyresgästföreningen gjort tillsammans med SABO och Fastighetsägarna visar att skillnaderna i utgifter på grund av skattesystemets utformning är 2.000 kronor i månaden mellan en nybyggd villa och en nybyggd hyresrätt.  2.000 kronor mer i ren skatt för den som hyr sitt boende, varje månad. Bland annat saknas en motsvarighet till det avdrag för räntor som den som lånat pengar för att köpa sitt boende kan göra. Det finns inte heller någon möjlighet för hyresvärden att göra ROT-avdrag för arbeten utförda i hyresrätten, arbeten som har betalas av hyresgästen genom hyran. Genom att dagens skeva system förändras kan vi också säkerställa att fler hyresrätter byggs i framtiden.

Hyresgästföreningen presenterar ett antal ytterligare åtgärder som kan vidtas för att stimulera nyproduktioner. Vi tror att det kommer att krävas någon form av subventioner och investeringsstöd för att möta det växande behovet men att ett sådant system måste utformas för att inte ytterligare snedskjuta konkurrensen. Men staten är den enda aktör som är stark nog att fungera som garant för finansieringen och att ta det samhälleliga ansvar som kommer att krävas. Det kommer också att bli nödvändigt att förändra plan- och byggprocessen, onödig och krånglig byråkrati får inte stå i vägen när bostadskrisen hindrar tusentals människor att finna det boende som just de vill ha.

Vi i Hyresgästföreningen är tydliga med att läget är akut. Om vi inte agerar idag kommer problemen att vara ytterst svårhanterliga imorgon. Vi kan redan nu se några positiva tecken. Vi har stora förhoppningar om att bostadspolitiken kommer att få en central roll i valrörelsen där även de olika politiska partierna presenterar tänkbara lösningar på de brister och orättvisor som vi belyser. Vi kommer att vara aktiva i den diskussionen och vi riktar en uppmaning till alla politiker, oavsett politisk färg, att se till att Örebro får ett modernt, hållbart och tillräckligt bestånd med hyreslägenheter. Följ vårt exempel du också och försök att påverka just din politiker att medverka till att framtidens Örebro blir en kommun för alla som vill bo och leva här.

Thomas Bergh, ordförande i Hyresgästföreningen Örebro

Rättvisa hyror – högre eller lägre?

I förra veckan av ETC Örebro kunde vi läsa att ÖBO:s VD Ulf Rohlén och ordförande Bo Westerling uttalat sig om hyrornas nivå i Örebro. De vill förändra hyrorna så att de blir mer rättvisa.

Vad är då ÖBO-ledningens vision om rättvisa hyror i Örebro? Ja, analysen är att skillnaden i hyresnivå mellan de som bor i attraktiva områden och de som bor i mindre attraktiva områden är orättvis. Det är förstås lätt att dra slutsatsen att med det menas att hyrorna bör sänkas för de som bor i mindre attraktiva bostadsområden. Men ack så lätt det är att bedra sig. Det menar inte herrarna i ÖBO:s ledning. Orättvisan ligger i att de som bor i mer attraktiva områden betalar för låga hyror och deras hyror måste alltså höjas. Till föga glädje för de som bor i områden som anses mindre attraktiva. De får inte sänkt hyra men de kan lita på att ÖBO vill höja hyran för de som bor mer i mer eftertraktade delar av staden. Vilket kanske innebär att den dag de vill flytta in till centrum finns inte möjligheten därför att hyran där har blivit för hög. Så blev det med segern för rättvisan.

Bo Westerling har tidigare påstått sig vara intresserad av att motverka segregationen i Örebro. Hur högre hyror ingår i den strategin är svårt att förstå.  Nej, den vilja att motverka segregationen som Westerling i tidigare debatter gett sken av tycks vara som bortblåst helt plötsligt. Det är omöjligt att inte fråga sig om den någonsin fanns där. Eller är det så att han inte har någon annan metod för att arbeta mot ökad segregation än att sälja ÖBO-bestånd till privata fastighetsägare? Han tycks i varje fall inte förstå problematiken i sitt sätt att resonera. Ena dagen hävdar han att han vill verka för ett mindre segregerat Örebro, nästa dag verkar han för en hyressättning som kommer att leda till ökad segregation. Mycket märkligt.

Vi vet att hyresnivåerna påverkar en orts attraktionskraft. Om Örebro fortsättningsvis är en stad med relativt låga hyror, även i de attraktiva områdena har vi också möjligheten att locka arbetskraft och studenter hit i en omfattning som annars inte är möjlig. Det kan finnas skäl att se över hur hyrorna har satts i Örebro men utgångspunkten och sättet att resonera från ÖBO-ledningen är besvärande. Allmännyttan har en socialt ansvarsfull uppgift och när hyrorna är låga i Örebro har allmännyttan lyckats, i mitt sätt att se saken. När segregationen ökar har allmännyttan misslyckats. Men ÖBO:s ledning verkar mer orolig för att fastighetsägare inte kan göra större vinster.

Med fortsatt låga hyror blir Örebro en bra ort att bo och leva i. Höjs hyrorna på ett orimligt sätt förlorar vi den attraktionskraften. Men hyrorna blir inte mer rättvisa för den sakens skull. Segregationen kommer inte heller att minska. Och det är vad jag oroar mig för.

Om det här med segregation och ÖBO:s försäljning

Segregation är en vidrig företeelse. Det rumsliga åtskiljandet av befolkningsgrupper, vilket illustreras med socioekonomisk status, hudfärg, religion, etnisk tillhörighet eller dylikt. Segregationen är en böld på samhällskroppen som vållar stora skador inom samhällets alla områden. Den fördjupar problem som arbetslöshet och bidrar till kriminalitet och omöjliggör för människor att mötas över gränserna. Etablissemanget är nog ense om att segregationen måste brytas men oeniga om hur det ska gå till.

Enligt den politiska majoriteten i Örebro säljs 1148 lägenheter i det kommunala bostadsbolaget, ÖBO, på grund av segregationen. Genom att det kommer in flera hyresvärdar i segregerade bostadsområden kommer utvecklingen att motverkas, hävdas det. Hittills har inte Koalition Örebro kunnat förklara hur det ska gå till. Kommer fler personer ur grupper med högre inkomster att vilja flytta till Varberga bara av den anledningen att ett par fastigheter, insprängda bland ÖBO:s många hus, ägs av privata hyresvärdar? Blir lägenheterna mer attraktiva för att ÖBO inte äger dem? Nej självklart inte, det är ett fullständigt ologiskt resonemang. Attraktionskraften för dessa bostadsområden påverkas av hyresvärdens känsla för service, inte vem hyresvärden är. Det påverkas av hur mycket det investeras i lägenheter och bostadsområden, att det finns närhet till bra skolor och att det finns goda förbindelser till kollektivtrafik. Inte om fastigheten ägs av ÖBO eller en privat värd.

Statistiken pekar på att privata hyresvärdar i ett visst område inte alls motverkar segregationen. 1993 sålde den dåvarande borgerliga ledningen i Örebro ut ett antal lägenheter i Baronbackarna. Enligt SCB:s statistik har inkomstskillnaderna i Baronbackarna jämfört med Örebro kommun som helhet ökat mellan åren 1990 till 2008. Från en nivå 1990 där Baronbackarnas medelinkomst utgjorde 76% av kommunens medelinkomst till 2008 då den utgjorde 64%. Allt tyder på att försäljningen av lägenheter i Baronbackarna inte alls har påverkat segregationen, åtminstone inte vänt utvecklingen till något positivt. Om det inte gjorde det i Baronbackarna varför skulle det göra det i Brickebacken, Oxhagen, Varberga eller Vivalla?

I en replik till mig på NA:s debattsida den 8 maj, påstår Emma Marcusson, ordförande i MUF-distriktet i Örebro, att försäljningen av ett antal lägenheter är ett steg av många för att motverka segregationen. Hon erkänner trots allt att försäljningen inte är en mirakellösning. Svaret till ungmoderaterna blir naturligtvis att; nej, att sälja ut lägenheter till en privat värd är ingen mirakellösning, det är faktiskt inte någon lösning alls. Det har överhuvudtaget ingen effekt. Inget ont om privata hyresvärdar i sig men boendet blir varken mer eller mindre attraktivt för att ägaren inte är det kommunala bostadsbolaget. Vilka andra steg för att motverka segregationen som moderaterna tänker sig är dock lite oklart. Emma Marcusson nöjer sig med att, föga informativt, skriva att det finns fler steg i deras strategi.

En annan käpphäst för ungmoderaterna är att försäljningen av lägenheter ska finansiera nybyggen av hyresrätter. Sverige lider av bostadsbrist och att det behövs byggas mer bostäder tycks Hyresgästföreningen och Moderaternas ungdomsförbund vara överens om. Finansieringen ser vi dock lite annorlunda på. Att staten ska kliva in med subventioner och investeringsstöd är helt uteslutet i moderaternas värld. Trots att bostadsbristen är ett storskaligt samhälleligt problem är det alltså inte statens ansvar att säkerställa så att rikets invånare har bostäder i tillfredsställande utsträckning. Den fria marknaden och privata aktörer ska lösa biffen.

Jag skulle vilja ha en förklaring av Marcusson hur hon tror att bygget av järnvägsnätet, av vägnätet, av infrastrukturer som flygplatser och hamnar finansierades. Hur tror hon att samhället bekostade utbyggnaden av bredbandsnätet, och skolor, universitet, daghem och förskolor? Vem fick fram tillräckligt mycket pengar för att under -60 och 70-talen bygga en miljon bostäder i Sverige? Vem ska få fram tillräckligt mycket finansiella medel för att bekosta nyproduktioner av 150.000 bostäder inom det kommande decenniet? Hur många lägenheter vill hon sälja egentligen för att bekosta bygget av de bostäder som krävs? Handlar det om hela ÖBO eller tänker hon sig att man fortsätter att sälja fastigheter tills problemet är löst oberoende av hur många fastigheter det kommer att krävas?

Historiskt sett har staten med hjälp av skattemedel klivit in och finansierat de stora infrastrukturella byggen som varit nödvändiga för att lägga grunden för industrinationernas utveckling. Så har det sett ut i Sverige och i alla andra länder i västvärlden. På samma sätt bör vi lösa finansieringen av bostadskrisen, den aktör som är stark nog och har långsiktighet nog att göra de investeringar som behövs är staten. Genom subventioner och riktade investeringsstöd.

Det låter kanske inte lika häftigt och ballt som det privata näringslivet och den fria marknaden. Det sticker förstås i ögonen för en borgerlig företrädare som inte tycker att det offentliga med skattemedel ska bidra med något alls. Men så är det nog ofta, det sticker lite obekvämt i ögonen när man blundar för verkligheten och bara ser sin egen ideologiska övertygelse. För finns det egentligen några andra skäl än politisk ideologi till att den borgerliga kommunledningen säljer 1148 lägenheter?

Svar till Fastighetsägarna och MUF

Idag publicerade NA mitt svar till Fastighetsägarna och MUF. NA satte rubriken; Vi har inget mot privata värdar. Min titel har blivit hyresgästbas. För er som inte har pappersversionen eller kan logga in för att läsa NA:s insändare och debattinlägg så kommer min artikel nedan.

Eva Jonsborg från Fastighetsägarföreningen påstår att Hyresgästföreningen har dömt ut privata hyresvärdar. Hela hennes argumentation bygger på antagandet att Hyresgästföreningen tycker att privata hyresvärdar är dåliga hyresvärdar. Jag kan inte låta bli att undra om Jonsborg verkligen läser den artikel jag skrivit. Missförståndet är i varje fall olyckligt. Vårt motstånd mot försäljningen beror inte på att vi tycker att alla privata värdar per automatik skulle vara sämre hyresvärdar. Det finns flera exempel på mycket goda privata hyresvärdar i Örebro kommun och vi har aldrig hävdat något annat. Men faktum kvarstår: vi agerar på våra medlemmars mandat. Och våra medlemmar i de fastigheter som ska säljas är inte intresserade av att deras hem säljs!

 Många av dem som bor i de lägenheter som ska säljas har gjort ett aktivt val och uttrycker att de vill bo i en Öbo-lägenhet. Andra har inte kunnat välja av ekonomiska eller sociala skäl, men trivs ändå med sitt boende. Nu, utan att de ges någon möjlighet att påverka förändringen, säljs deras hem till högstbjudande. Vilken typ av hyresvärd som hyresgästen får är ett rent lotteri – det finns ingen garanti för att det är de bästa privata värdarna som slutligen är de som köper fastigheterna. Det finns inte heller någon möjlighet för hyresgästen att styra över vem den nya hyresvärden blir. Det är dock så att vem det än blir så kommer det att bli avgörande för service, hyra och hyresgästernas boendesituation i stort. För många skapar detta stor oro och rädsla. Att då, som Jonsborg gör, tillskriva privata fastighetsägare någon form av offerroll balanserar på gränsen till osmaklighet.

 Det är sant som Jonsborg säger att Örebro, trots Öbos stora bestånd, är en ort med hög bostadssegregation. Den politiska majoritet som vill sälja lägenheterna menar att försäljningen kommer att motverka segregationen. Men var finns uppgifter som stöder det påståendet? Argumentet upprepas gång på gång men aldrig med fakta som styrker det. Vi tror istället att det kommunala bostadsbolaget och det politiska styret skulle kunna använda beståndet för att motverka segregationen. Öbo är kommunens viktigaste verktyg i bostadspolitiken och ett verktyg som ska användas aktivt.

 Emma Marcusson från Moderata Ungdomsförbundet angriper mig för att mina förslag bara skulle gynna de unga som redan har lägenhet. Hur hon får ihop det är helt obegripligt. Vi föreslår att det byggs mer lägenheter för att möta bostadsunderskottet. Det gynnar unga som står utan hem. Att finansiera det genom att sälja människors hem, människor som valt att bo hos Öbo och inte vill att deras hem säljs, tyder på en extrem arrogans. Vi förespråkar istället att man använder sig av statliga subventioner och investeringsstöd för nybyggnationer.

 Som representant för det Moderata Ungdomsförbundet är hon dessutom mycket orolig för att Hyresgästföreningen råkar tycka som Socialdemokraterna i frågan vad gäller Öbos försäljning av 1148 lägenheter. Jag kan garantera Marcusson att vi agerar på våra medlemmars mandat, ingen annans. Om Marcusson inte själv blir medlem i Hyresgästföreningen och deltar i våra medlemsmöten där hon kan påverka våra ställningstaganden, tycker jag att hon ska låta oss avgöra vilka beslut eller förslag som ligger i våra medlemmars intressen eller inte.

 Frågan om försäljningen av 1148 lägenheter handlar med andra ord inte om att privata fastighetsägare skulle vara sämre hyresvärdar än Öbo eller om att vårt motstånd skulle ha att göra med vilken politisk majoritet som fattar beslutet. Frågan handlar istället om all den oro och rädsla som man orsakar så många människor verkligen står i proportion till det resultat som man tror sig kunna uppnå.

 Thomas Bergh

Ordförande Hyresgästföreningen i Örebro

Lyft på blicken!

För en vecka sedan satt jag med ett gäng unga socialdemokrater och diskuterade ideologi på ett café i Örebro. Vårt samtal kom att kretsa kring två frågor specifikt; privata utförare i offentlig sektor i allmänhet och då i skolan i synnerhet samt det socialdemokratiska partiets organisering. Min reflektion efter mötet var att hade samtalet förts för femton år sedan skulle vi antagligen ha diskuterat konflikten mellan socialism och kapitalism men trots att ämnet för kvällen var ideologi kom inte socialism upp i samtalet alls.

Handlar det om att socialism som idé en gång för alla är raderad ur vårt parti? Att de få socialdemokrater som såg sig som demokratiska socialister är så pass marginaliserade idag och världsfrånvända att deras utrymme i samtalet har försvunnit? Och att sossar som ansluter sig till partiet idag har en helt annan värdegrund? Jag tror inte att det är slutsatsen vi ska dra. Jag tror snarare att det har att göra med rörelsens perspektiv på politiken som sådan. Vi blickar sällan längre än till nästa val. Har man sin blick inställd på att vinna valet då är det svårt att tala om socialism. Har man blicken inställd på att förändra samhället i grunden kanske socialismen blir ett aktuellt samtalsämne.

Det är viktigt att vi träffas och diskuterar ideologi. Och visst är frågan om privata utförare i välfärden väsentlig. Den är dessutom tungt ideologiskt laddad. Socialdemokratin är kritisk till att marknadskrafterna oreglerat ska släppas lösa men på punkt efter punkt har vi fått ge efter. För tjugo år sedan sade vi nej till friskolor, i höstas kom vår kongress fram till att vinster kan vara acceptabla så länge vinst inte tas ut på bekostnad av kvaliteten. Under de givna förutsättningarna var det kanske rätt beslut, jag vet ärligt talat inte, men det som slår mig är hur långt debatten har förskjutits. Från att vi diskuterade huruvida det skulle finnas privata utförare överhuvudtaget diskuterar vi nu om de ska få göra vinst eller inte. Kanske är det som Anne-Marie Lindgren säger, vi kan inte ifrågasätta valfriheten i välfärden. Men borde vi inte kunna ifrågasätta att företag gör vinst på våra skattemedel?

Vi fastnar i ett samtal om hur vi ska hantera privata aktörer efter valet i september. Vårt perspektiv är inte längre än så och vi diskuterar sällan hur vi vill att välfärden ska se ut om tio eller femton eller femtio år. Där ligger de verkligt stora utmaningarna. Vi vill inte se ett samhälle med de tydliga klasskillnader vi har idag, där tror jag att vi är överens. Där sjuka och arbetslösa behandlas med misstänksamhet och förakt. Där de rika och förmögna först får skattesänkningar på mångmiljardbelopp för att sedan kunna använda pengarna till att gå före i kön till sjukvården. Men har vi någon idé om hur samhället ska se ut istället?

Det ironiska är att om vi började beskriva visioner och lyfta blicken bortom 19 september är jag övertygad om att väljarna skulle belöna oss vid valurnorna söndagen den 19 september. Problemet är att då måste vi också ha några visioner att beskriva och det får vi inte genom att gräla om vinst eller inte i friskolor.

Ett par ord om budgeten…

Budgetdebatter har ofta en förmåga att bli otydliga och ointressanta. Av den enkla anledningen att de båda sidorna i debatten kastar statistik på varandra som är så svår att tyda att den blir meningslös. För väljaren måste det vara svårt att avgöra om arbetslösheten har sjunkit eller ökat och om regeringens politik är lyckad eller misslyckad.

Den här gången är det dock lätt att se vilka som är vinnare och förlorare i budgeten. Vinnarna är barnfamiljer med två inkomster som bor i villa eller radhus och förlorare är sjukskrivna och arbetslösa, de som redan har det sämst ställt. Dessutom inga satsningar på nya jobb och kritiken är omfattande och befogad.

Det går också att formulera frågan om en finansbudget enkelt, som Mats Engström gör och ställa egoismen mot solidaritet. Och faktum är att för bara någon vecka sedan så var siffrorna mycket tydliga, klyftorna har ökat, de rika har blivit rikare och de fattiga fattigare. Borgs förklaring då, var att klyftorna har ökat för att de på sikt ska minska. Det finns ingen logik i detta menar vissa debattörer. Men det tror jag faktiskt att det gör.

Den så kallade ”trickle-down-teorin” är en gammal klassisk nyliberal teori som bland annat Reagan använde sig av. I korthet är poängen att om staten gynnar de allra bäst ställda i samhället så kommer det att så småningom komma de med lägre inkomster till del. Därav Borgs slutsats att klyftorna på sikt ska minska.

Det intressanta är att Borg, som velat ge sken av att nyliberalismen var något han ägnade sig åt i ungdomen, avslöjar sig på detta sätt. Att gräva fram gammal skåpmat från amerikansk 80-tals nyliberalism rimmar illa med bilden av det nya arbetarpartiet som värnar välfärden. Och man kan inte låta bli att undra om han tror på det här själv eller om trickle-down helt enkelt blev ett försök för en desperat finansminister att bortförklara de tydliga resultaten av en vettlös och orättvis politik?

Borg, du lurar nog ingen pensionär

  Finansminister Anders Borg ska nu ge pensionärer första prioritet när det kommer till skattesänkningar.  Efter att ha varit en underprioriterad grupp under fyra år av borgerligt styre ska Anders Borg försöka få landets pensionärer att tro att det är de som ska prioriteras först. Mitt tips är att ingen går på det.

 Själva tanken strider faktiskt mot den arbetslinje som moderaterna själva har konstruerat. Det ska löna sig att arbeta och det ska straffa sig att inte arbeta, oavsett av vilken anledning man inte jobbar. Enligt den moderata arbetslinjen ska det med andra ord inte löna sig att vara pensionär.

 Nu råkar dock pensionärerna vara en väldigt stor, och växande, väljargrupp. Ett antal 40-talister kommer att gå i pension under nästa mandatperiod och Borgs uppdrag är att där ro hem ett antal röster. För ett visst röstkapital kan moderaterna tydligen kompromissa med sin arbetslinje. Det är ju tråkigt för sjuka och arbetslösa att de inte utgör en stark väljargrupp som av den anledningen skulle kunna få lite godis från finansministern. De får nog fortsättningsvis med moderat styre lida under arbetslinjens grymma piska.

 Min innersta önskan är dock att alla pensionärer tänker tillbaka på de fyra år som har gått. Bara minnet av vilken enorm orättvisa de har fått uppleva i ett differentierat skattesystem som straffar dig för att du är gammal och inte längre arbetsför, borde vara nog för att rösta rött i september.

http://www.politikerbloggen.se/2010/03/20/28772/

En förskjuten debatt

Den borgerliga regeringen säljer av bit för bit av den offentliga välfärden och de statliga bolagen. Näst i tur står Apoteket. Visst har det funnits kritiska röster, demonstrationer, namninsamlingar och upprop mot utförsäljningen och entusiasmen bland vanligt folk verkar vara lika sval som alltid när det ska privatiseras. Kanske med rätta. Resultaten från Norge är inte särskilt positiva där apoteken har blivit sina egna grossister genom vertikalt integrerade kedjor, vilket gjort att priserna höjts rejält, konkurrensen missgynnats och den farmaceutiska kompetensen har drabbats negativt. Risken är överhängande att samma problem uppstår i Sverige och på vissa platser kan vi drabbas av lokala monopol som helt åsidosätter konkurrensen.

Läkemedelshandlarna har tidigare varnat för att staten riskerar att förlora upp till 1 miljard i uteblivna besparingar, mycket på grund av att man tillåter vertikal integration. Det vill säga att företag som har verksamhet i läkemedelsindustrin, som tidigare var grossister till Apoteket nu bildar egna apotek.  Apoteket AB kommer fortsättningvis att bli den största aktören på marknaden men annars träder fyra privata storägare fram som styckar upp marknaden mellan sig. Tillgängligheten kommer kanske att bli bättre inne i städerna men hur blir det på glesbygden, där lönsamheten blir lägre? Vem ska ansvaret att leverera läkemedel där ingen vinst finns att få när alla apotek ska drivas med vinstintresse? 

I den korta men innehållsrika stridsskriften ”Sälj hela skiten” beskrivs hur privatiseringsmentaliteten fungerar, hur den drivs med nyliberala ideologiska förtecken och vilka resultat den ger. Det är en dyster verklighet som målas upp av de fyra författarna. Egendomar värda många miljarder som vi innan ägde tillsammans har reats ut till högstbjudande och bolag som drog in vinster till det gemensamma drar nu in vinster till redan förmögna kapitalister. I takt med att fler privata alternativ släpps in i utbildningsväsendet och i vård och omsorg, ökar det offentligas förluster och ökar de mänskliga kostnaderna.

Debatten i det socialdemokratiska partiet har dessutom förskjutits grovt över de senaste åren. Det är inte särskilt många år sedan partiet diskuterade huruvida vi borde tillåta privata inslag i välfärden eller inte. Det har vi med tiden tvingats till att acceptera, nu står striden om dessa entreprenörer ska få plocka ut vinst ur sin verksamhet eller inte. Ofta handlar det om att göra profit på verksamhet som finansieras av det offentliga. Partikongressen landade i en skrivning med innebörden att vinst aldrig får plockas ut på bekostnad av kvaliteten eller att resurssvaga stängs ute ur verksamheten. Men erfarenheten är att eftersom intäkterna är konstanta måste de privata välfärdsentreprenörerna spara pengar på personal eller genom att rikta in sig på resursstarka som inte kräver mycket vård eller mycket hjälp i undervisningen. Och hur ska samhället då kunna bedöma att ett företag som gör vinst kunde erbjuda bättre kvalitet i sina tjänster om de inte gick med vinst? Debatten socialdemokratin inte har men som vi måste föra är vad vi ska göra när vi väl återfår makten. Har vi då accepterat att företag gör vinst med skattebetalarnas medel så är slaget redan förlorat!